Det här saknar man nu. Mitt i det mysiga vintermörkret. Att gå med sina vänner till skolavslutningen. Att Längta till ledighetens sommar men samtidigt inte vilja lämna allt bakom sig. Det var en så härlig känsla, alla var glada och ledsna på samma gång. Vissa har jag mer kontakt med än andra, men det känns fortfarande som att vi alla är apalbyare. En gång apalbyare, alltid apalbyare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar